Khazarkaghanatet
i västra Eurasien var ett storvuxet riket omfattande alla möjliga folk, bland
annat allmänturkar, oghurer, iranier, uralier i ett område från mittvolgska
området till norra Kaukasus och från Kiew till den khwarezminska öknen.
De dåtida
starka arabiska influenserna var inte starka nog och några decennier efter att
de år 737 begärt att Khazarriket skulle övergå till islam, så övergick den
härskande eliten till judendomen istället, men detta hade ingen skönjbar
konsekvens på den statliga strukturen eller den politiska kulturen. Kaghanen
blev ehuru allteftersom helt sakraliserad och de vardagliga spörsmålen fick
således överlåtas till en subkaghan, kallad qaγan-beg, šad
eller yilig.
Riket föll
sedan anno 965 genom rusernas, som var allierade med västoghuzerna, försorg.
Stäpperna besattes givetvis av nya folk, bland annat pechenegerna som ofta
hamnade i krig med ruserna, vilka också besegrade dem 1036, vilket ledde till
att de red vidare till Donauregionen och Balkan; denna utgång blev år 1060 även
gällande för västoghuzerna.
Vissa menar
att dagens karaiter härrör från khazarerna och det khazanska khanatets elit som
omkring år 800 konverterade till judendomen, detta gör att den eventuellt nyligen
återfunna huvudstaden är politisk hotstoff, för den folkspillra det berör.
Karaiterna är boende i några få länder där vi till en början kan belysa vårt
naboland Litauen.
Karaimerna i
Litauen är främst boende i Trakai och då speciellt på Karaimu Gatve, på
vilkens sträde de flesta husen är av trä och målade i grönt och gult samt
havandes tre fönster vettandes mot gadan. Att det just skulle vara tränne
fönster beror på att detta symboliserade rikedom emedans fyra ansågs vara
snobberi. Till Litauen kom de efter att den polsk-litauiske kungen Vytautas
Magnus 1397 tog med sig 380 qarajiska familjer till den dåtida huvudstaden
Trakai där de blev positionerade för att bevaka fursteborgen, till vilken man
endast kunde ta sig via en bro från den stadsdel som de nyanlända karaiterna
fick som sin egen. Till en början arbetade de således som slottsvakter, men för
att locka dem till att bli fast bosatta utökades deras friheter 1441 varvid de
alltmer kom att sysselsätta sig inom allehanda vanliga sysselsättningar för
tiden och de utgjorde då en medelklass.
Karaimernas
överhuvud tituleras vaitas som var vald inom gruppen och fungerade som
en ‘statschef’ samt var karaimernas officiella representant i kontakterna med
de polsk-litauiska kungarna. Den erhållna stadsrättsfriheten bibehöll
karaiterna framtills Polens tredje delning i slutet av 1700-talet då de kom att
inkorporeras i det ryska riket. Man räknar då att runt hälften av stadens
invånare var karaimer, men de erkändes inte som sådana direkt utan
sammanfogades med de krimtatariska befolkningselementen som dessutom var
muslimer.
1863 fick de
ehuru ställning som en egen religiös minoritet med rätt att ha en egen
överstepräst, hakhan, verksam i det ryska rikets västra provinser. När
kriget under 1910-talet drog fram evakuerades karaimerna till ryska städer
runtomkring i riket, men framförallt till Krim. 1920 fick de så rätt att
återvända, men blev då uppdelade i tvenne olika länder då Trakai nu överförts
till polsk domvärjo.
Under denna
uppsplittrande tid fick ändock kulturen ett uppsving och en tidskrift, Karai
Avazy, ‘Karajiernas röst’, publicerades, liksom ett historisk-litterärt
magasin, Mysl Karaimska, ‘Den karaimska tanken’. P.g.a. karaimernas
möjliga khazariska koppling menade naziteoretikerna att de ej skulle utsättas
för nazisternas kampanj som ju gick ut på att förinta alla av judiskt blod.
Återkommer smått till detta senare. Trakai tillföll hursomhelst Litauen efter
det antijudiska krigets slut och de var även förkämpar för att man skulle få
oberoende från det socialistiska Sovjetunionen.
1988 bildades
‘Det litauiska karaimiska kultursällskapet’ och en diktbok sammanställdes
samtidigt som en bönebok på språket publicerades. 1992 erhöll karaimerna en
särskild rättsställning som en religiös minoritet. Trakai har kommit att bli
ett centrum för karaimernas kulturella existens och 1989 träffades
representanter för de små karaitiska samfunden som finns utspridda i Polen,
Ukraïna, Ryssland och vidare kontakter har även skapats med samfund i Israel,
Turkiet och USA, men det finns en diskrepens emellan traditionerna. Emedans de
östeuropeiska karaiterna ser sig som oberoende gentemot judendomen betraktar de
övriga sig som just, karaimiska judar.
1997 firades
sexhundraårsjubileum för karaimernas ankomst till Trakai och i samband med
detta gjordes en befolkningsstudie på karaimerna varvid dystra faktum framkoms,
82 % av de 257 framförda karaiterna angav karaimska som sitt modersmål, men
bara 31 procent kunde tala språket och endast 13 procent sade sig använda det i
både muntlig såsom skriftlig form. Av ungdomarna under sexton år var det bara
tre styckna som kunde tala på språket. Det positiva är dock att karaimerna är
stolta och medvetna om sin etniska identitet samtidigt som de har en hög
bildningsnivå. Runt 11 procnt utav den liatuiska befolkningen har en högre
utbildning i bagaget emedans samma siffror för karaimerna är det fyrdubbla, och
runt 66 procent utav karaiterna innehade en ledande position inom förvaltningen.
Språket, karaimska,
tillhör den kiptjakiska grenen av turkspråken och talades ursprungligen på Krim
innan det i tidig tid flyttades till Troki och några få andra ställen i
Litauen, språket finns ehuru även representerat i Polen. Några få samhällen kan
existera nära Evpatoriya där man talar krimkaraimska, men annars finns
karaimer i och omkring flera sydvästukrainska städer där man istället talar sydkaraimska.
Karaiterna själva benämner sig förövrigt som qaray.
Språket är
nästan utdött, men har kanske totalt omkring 500 etniska medlemmar och nästan
alla av dessa bor i Litauen, det etniska antalet kan dock uppgå till 1500
totalt - vissa beräkningar gör gällande att det finns 6 talare kvar i Ukraïna.
De ovan
utvandrade under medeltiden från Svartahavsområdet och de kvarvarande fortsatte
sina liv framtills andra Europakriget. De har under hela sin krimska historia
levt ett undanskymt liv på långt avstånd från sina kristna och muslimska
grannar och hade främst sina samhällen långt upp i bergen, en historiker
konstaterade blasamt att emellan århundradena 1200 och 1900 hände nästan
ingenting.
Språket är
intressant ur typologisk synvinkel då det erhållit stora influenser från
slaviskt håll, men givetvis har man även en hel del hebreiska inlån, exempelvis
adonaj ‘gud’, guf ‘kropp’ ock sem ‘namn’. Karaimernas
anfädrer benämns ofta karaiter, karéer eller bene miqra,
‘karaim’ är även den hebreiska pluralisen av ‘karai’.
Qarayerna är
från början av 700-talet och framåt en samlande benämning för judiska sekter
som dock ej har speciellt mycket gemensamt bortsett från det faktum att de
avvisar den muntliga Tora, d.v.s. den rabbinska traditionen, och istället la
särskild vigt vid bibeltexten då de anser att Talmuden är ogudaktig och syndig.
Karaimska skrevs mycket riktigt från början med hebreisk skrift och till
exempelv bene miqra betyder just ‘skriftens barn’ emedans karaim kommer
från hebreiskans qeraim, ‘bibelläsare’.
Skriftspråket
nyttjas nu nästan enbart inom liturgin, den liturgi som skrivs skrivs då med
det hebreiska alfabetet emedans den lilla skriftproduktion som sker inom det
sekulära området istället skrivs med det kyrilliska eller det latinska
alfabetet.
Intressant
äro dessutom att tyska nazibyråkrater undantog karaimerna ifrån den ‘der
Endlösungen’, då rasbyråkraterna inte ansåg att dessa var riktiga judar utan
att de bara var omvända khazarer; ssaren Otto Ohlendorf som befann sig på Krim hade dock inte samma åsikt
och förintade därvid nästan alla av dem. Den khazariska kopplingen kan således
ha fog för sig, då en tes, som sagt, går ut på att karaiterna härstammar från
det Khazanska khanatets elit som omkring år 800 konverterade till judaismen,
men vissa ser denna tes som rent och skärt nonsens. Ohlendorf var en av dem.
~
