I Venedig kan
man finna belägg för ett tidigt judiskt inflytande, hvilket bl.a. ibland påstås
ses i namnet för ön La Giudecca samt Canale della Giudecca:s namn
som ju klart anspelar på judisk förekomst en masse - ett judeovenezianskt
språk utvecklades. När denna judiska bosättning kom till vets ej, men ön hette
så vitt en vet från början Spinalunga. Öns namn är omdiskuterat och det
finns likväl antydningar kring att det varit ett namn som kommit av att den
widoniska ätten, på italienska benämnd Guideschi, ankom till staden,
hvilket verkar skett vid tidig tid. Giudecca uttalas Giudescha på venetianska,
dessutom. Widonerna har antagligen varit sammankopplade med judar, på något
vis.
Hursom, det
tidiga judeoromanska grundelementet fick tillökning genom tyska och
syditalienska hellenska judars inflytt under 1200-talet. Långt efter judarnas
ankomst, hvilken kan ha varit redan vid stadens grundläggning, så blevo de dock
i princip utvisade från staden år 1397, med undantag av vissa läkare, hvilket
ledde till att den judiska bosättningen flyttade till fastlandets Mestre. De
fick ehuru komma ut till Venedig, men i högst 14 dagar om de bar ett gul ring
på sin beklädnad för igenkänning, då det sågs som för lätt att gömma undan sin
ring så eskalerade markeringen till att bli en gul hattbeklädnad istället.
Läkarna var ännu en gång undantagna, i några år framåt.
År 1424 blev
det förbjudet att ägna sig åt älskog emellan judar ock kristna, även om det
något århundrade senare inte sågs så hårt på ungdomars sexuella lustar.
Intoleransen mot judarna har varit genomgående i princip hela historien i
Venedig om man bortser från den avlägsna historien före den första utvisningen.
I början av 1500-talet så fick ehuru ett mindre antal judar åter flytta in i
staden och bosätta sig vart man ville, inflytten kom efter att de venetianska
adelsfamiljernas banker kraschat och man kan anta att det inte var av
humanistiska skäl som judarna tilläts återkomma till sin stad.
Angreppen mot
judarna fortsatte dock ock anno 1516 infördes regulationer om var judarna fick
bo och ett judiskt kvarter var skapat i samma område där smedarna var verksamma
och härmed benämndes området som Ghetto från ordet för ‘gjuta’, namnet
anspelar alltså egentligen inte på judarnas befintlighet i området utan är ett
yrkesnamn för kvarteret. Ghettot försågs med två portar och judarna var inte
tillåtna att lämna området nattetid, med grund i sexförbudet, och bevakades
härvid ständigt av kristna väktare; alltsammans ledde till att en del av
judarna valde att flytta från den sjunkande staden.
Tillvaron var
ehuru ej så negativt betonad som man här kan fås att tro utan det fanns även en
hel del lagar som var projudiska, men de var alltsomallt förbjudna att
investera i någon fastare egendom, hvilket givetvis hade den statliga fördelen
att deras tillgångar var lätt taxeringsbara. Judarnas skatteinbetalningar var
väldigt överrepresenterade utifrån deras antal, men man räknar ändock bara med
att den venetianska staten allena fick 1 % av sina inkomster tillgodoseda från
dessa, emedans de stod för 6 % av skatteuppbäringen från själva staden Venedig.
Namnet ghetto
har ju sedan spridit sig, men själva påfundet om att separera judarna från det
kristna samhället var inte en venetiansk uppfinning utan hade åtminstone en
föregångare i Polen där samma inneslutning redan beseglades i slutet av
1100-talet. I Venedigs fall så föreslogs det året före ghettoiseringen 1516 att
judarna gott kunde bo på ön Giudecca, hvilket även fungerade som en venetiansk
fristad. En Giudeccalokalisering skulle ju namnligen passa, men de judiska
bankirerna såg inte det som ett positivt förslag eftersom judarna då kunde
komma i vägen för trupper som anländer från havet, hvarvid området Ghetto
istället föreslogs hvilket ligger mer skyddat från militära angrepp. Ghetto
kunde även lätt kontrolleras eftersom Ghetto Nuovo redan var inhägnat och hade
endast en ingång, avskiljandet var inte bara till judarnas nackdel utan det
fungerade även som ett skydd för dem.
Den judiska
eliten gillade ehuru givetvis ändå inte idén och tyckte att de gott o väl kunde
bo där andra adelsfamiljer bodde, men senaten lystrade inte till detta eller de
judiska hoten om massiv emigration. Emigrationsförespåelsen besannades och var
kanske även en baktanke med projektet, då Venedigs judar var alltför många för
att få plats i Ghetto Nuovo. Ett integrationsförsök emellan kristna och judar
kom igång under slutet av 1500-talet, men det gav inget lyckat resultat då de
religiösa meningskiljaktigheterna var för stora. Den judiska befolkningen ökade
kraftigt under 1500-1600-talen, men de var ändock i färre antal än de andra
stora minoriteterna, d.v.s. greker och armenier.
Judarna kom
aldrig av majoriteten att betraktas som medborgare under tiden från åtminstone
1300-talet och fram till statens upplösning under 1700-talet, varvid de fick
genomleva tiderna med någonslags kollektivt uppehållstillstånd som hela tiden
fick förnyas, hvad som initierade denna distinktserande syn på 1300-talet är i
det stora hela oklart. Det är ehuru viktigt att poängtera att diskrepansen
emellan judar och övrig venetiansk befolkning inte hade något med börd att
göra, utan hade hela sin grund i religiösa motsättningar och de venetianska
judarna behövde inte genomleva pogromer eller masskonverteringar som judar på
så många andra håll i Europa. En distinktion upprätthålldes dock.
De
venetianska judarna var en blandning av sefardiska judar från dels Italien samt
dels från andra judekulturer runt omkring i Europa och Medelhavsvärlden, bl.a.
fanns det i början av 1500-talet en speciell judeogermansk gruppering inom de
venetianska judarna. I början av 1500-talet anlände även en hel del judar till
Venedig från det övriga landfasta Venetien då krig var rådande, hvilket jämnade
ut befolkningslagren. De inflyttade fick dessutom skatten reducerad med hela
två tredjedelar, hvilken dock dubblerades efter tvenne år men det är ju ändå
under ursprungsläget med nästan en tredjedel.
De sefardiska
judarna med härkomst från den Iberiska halvön, oftast via det Osmanska riket,
blev mer eller mindre aktivt rekryterade att immigrera till Venedig av den
venetianska staten efter 1496, men de kom inte i något större antal till
Venedig förrän i mitten av 1500-talet då de kom att stå för den större delen
utav handeln emellan Venedig och Balkan, ja, just export-import var dessutom det
enda de fick syssla med. De s.k. levantiska judarna fick t.o.m. tillstånd att
bebo ett annat område som dock givetvis mursattes och kom att bli känt som
Ghetto Vecchio som också efter ett tag öppnades upp för judar från Ghetto
Nuovo.
Den
venetianska statens hållning mot marranerna, de s.k. kryptojudarna, som
ofta kom direkt från Portugal, Spanien eller Antwerpen, var inte alls lika mild
och både 1497 och 1550 beordrade man deras utflytt. Varför man hade en sådan
hållning är något oklart, men det kan bero på att man ville hålla god ton
gentemot Spanien som man låg i förhandlingar med för att få tillbaka visst
förlorat territorium. Ett annat problem som förelåg för venetianarna var hur
man skulle definiera marranerna då man vanligtvis i Venedig såg väldigt
positivt på, och ibland firade, judar som valde att konvertera, helhjärtat
eller formellt, till den kristna tron. Man implementerade därför inte den förda
politiken speciellt hårt i början och det fanns t.o.m. en organisation styrd
från Venedig av Daniel Bomberg som hade som ändamål att hjälpa marraner att fly
från Portugal eller flytta från Flandern till Turkiet och den frihet som där
fanns - de transkontinentala migrationsvågorna och aktörerna är såtillvida inte
någon nyhet i våra dagars s.k. globala värld. Vid hårddragningen utav den
formella politiken 1550 beräknades det, av den påvliga nuntien, finnas runt 10
000 marranos i Venedig. Hur många det verkliga antalet var eller hur många som
flyttade vets ej, men politiken gentemot ponentinerna, varhur de
iberiska ‘judarna’ kallades, uppluckrades under 1570-talet och ett stort antal
ponentiner (d.v.s. marraner, nykristna eller kryptojudar) invandrade under åren
1573-74 och framöver. Dessa nykristna återgick sedan till viss del i det mer
explicita judiska livet, emedans andra fortsatte att anse sig vara en separat
gruppering, dock inom ett judiskt befolkningselement. En hel del av dem kom att
spela stor roll inom både litteratur, kultur samt ekonomi för både de judiska
samhälligheterna såväl som det allmänna samhället.
Under
1630-talet så var det totala officiella judeantalet uppe i 5000, oofficiella
judar oräknat, cirka 200 dödades under andra stora europakriget under
1900-talet och nu är antalet nere i omkring 600. Befolkningen är fortledes koncentrerad
i det historiska Ghettot. Det judeovenetianska tungomålets status som levande
språk i Venedig är inte en utbredd saga.
De andra
judeospåken som genom invandring inkommit, t.ex. jidiš, judeoiberoromanska,
judeohellenska m.fl. har ej kvarblivit utan främst assimilerats in i befintliga
språkstrukturer.
~
