Det
geografiska området som utgör dagens Turkiet har innehaft judiska
befolkningselement sedan romersk tid, och genom och från denna tid har man
hunnit med olika judiska befolkningselement med olika bakgrund och språk.
Ladino
När man idag
talar om judar i Turkiet så är det främst ladinerna man avser, som talar
ladino, eller dzhudezmiska,
som ju är ett -iberoromanskt språk utvecklat ur medeltida
kastilianska. Sefarderna förvisades från Spanien 1492 och fick en
fristad i Turkiet. Dessa sefarder finns förutöver i Turkiet även historiskt i
Sarajevo, Hellas, Nordafrika, Frankrike, Italien samt Bulgarien och när det
gäller de östmedelhavska och balkanska områdena så kan de sägas vara en
kvarleva efter det Osmanska riket - i alla dessa länder finns det ytterst få
kvar i livet där många försvunnit antingen genom andra europakriget under
1900-talet eller genom migration till Israel där en aktiv hebreisk
homogenisering är i skeende.
En mer vid
syn på begreppet sefarder inkluderar i princip alla judar som bor i de romanska
länderna och i Nordafrika, på Balkan, i Mellanöstern och i Fjärran östern,
exklusive de som är jiddischtalande. I Hellas fanns det i Saloniki omkring 60
000 sefarder före kriget hvilka dock deporterades eller massakrerades av de
nazistiska bödlarna, 86 % av judarna i Grekland fick sätta livet till, även i
Sarajevo fanns en livaktig sefardisk koloni före inbördeskriget där.
Språket
ladino är snart borta, men de sefarder som tagit sig till USA, främst New York,
och Israel har gjort så att grupperingen är livaktig och man beräknade 1984 att
världsjudenomen till 20 % bestod av sefarder, i just Israel är de dessutom i
majoritet, hvilket till stora delar har sin grund i den massiva judiska
invandring som skett från Mellanöstern och Nordafrika. Grupperingen sefarder
skall ehuru ej sammanblandas med språket ladino, då till exempel sefardiska
judar från Iran inte alls talar ladino utan snarare judeopersiska.
Det finns de
som menar att denna judeokastilianska egentligen är judeoarabiska, eller yahudiska
som det också benämns, eller judeoberbiska, som relexifierats så att det ser ut
som om språket har sitt ursprung i den romanska gruppen, men språket har sin
egentliga hemvist i Nordafrika. Man menar då att språket inte kastilianiserats
förrän precis före 1492 och att kastiliseringen dessutom fortsatt även efter
immigrationen till bl.a. östra Medelhavsområdet. En relexifiering innebär ju att lexikalia utbytts emedans fonologi
och grammatik i det mesta bibehålls. Man menar att de sefardiska judarna
härstammar från arabisk- och berberspråkiga judar som invandrat samtidigt som
den islamska expansionen skedde i området under 700-talet, plus konvertiter och
redan på halvön befintliga judiska element som inkorporerats. En romanisering
skall enligt tesen tagits vid under 1000-talet, judeoberbiskan anses här dessutom redan vara arabiserad, och sedan ha fortsatt intill 1500-talet då
språket tappat det mesta av sin arabiska karaktär. Teorin ter sig dock sannolik
om man lägger in att spanjolskan utvecklades allt mer bort från övrig
kastiljanska efter att den inträtt i det Osmanska väldet, detta p.g.a. att
språken där isolerades från direkta kontakter med den iberiska halvön och
istället fick in en del från hebreiska, italienska, grekiska och under främst
1800-talet moderna ord från franskan, och sedan givetvis även en del från
turkiskan emedans man bibehållit en del arkaiska iberiska element som gått
förlorat i modersmålet. Detta motsäger naturligtvis tesen om att iberoromanskan
kastiliserats än mer efter flykten från Spanien.
Iberoromanska
judar kom först till de ottomanska områdena efter de spanska massakrarna 1391,
de åtföljdes sedan av franska judar som invandrade till området efter att de
blivit utslängda från Frankrike 1394, efternamn som ‘Zarfati’ och ‘Fransez’ är
resultat av detta. De ottomanska områdena har sedan även påfyllts av judar från
Bayern, från Östeuropa och från Italien, men de flesta av dessa har kommit till
Balkan och inte till det geografiska område som vi idag anser vara Turkiet.
Framtills 1492 bestod judeenheten i dagens Turkiet främst av hellenisktalande
judar och, i Sydanatolien, judeoaraber. Sultanatet hade 1492 endast positiva
erfarenheter av judisk närvaro och hade under åratal nyttjat judeohellener i
Istanbul och annorstädes för skatteupptagning och annan offentlig
administration, dessutom var de duktiga på handel och affärer hvilket gynnade
samhället som helhet och med grund i detta är det inte svårbegripligt att
sultanen direkt uppmanade judar att flytta till hans rike efter att han fått
vetskap om de spanska barbariska judeförföljelserna.
Invandringen
utav iberojudarna gick i princip i trenne förlängda invandringsvågor, den
första kom således efter massakrarna 1391, emedans den andra påstartades 1492
med Spaniens utvisning av judar vilket påbörjade en invandring till Osmanska
riket, men ofta med en fördröjning på några år då en hel del gjorde olika
mellanstopp i olika länder, speciellt i Italien; den tredje invandringsvågen
startade efter Portugals antijudiska politik 1497 varvid en hel del så kallade marraner
ankom till Turkiet och övriga områden under osmansk domvärjo. Denna
invandringsvåg var än längre pågående och fortsatte framtills 1600-talet, ofta
med omvägar i andra länder, t.ex. Nederländerna.
Det
viktigaste judiska centrat i det Ottomanska riket var ehuru ej inom dagens
turkiska gränser utan i Salonika som inte bara var ett av Osmaniens viktigaste
judecentra, utan även ett av världens främsta. Judarna spred sig naturligtvis
ut över hela det Ottomanska riket och Sarajevo, Belgrad, Sofia, Valona, Skopje,
Bitola, Ragusa och Split är bara några av Balkans städer som i princip fick
sina judesamhällen från detta håll och även Gaza och Jerusalem fick en del
inflyttningar via osmanerna. Antalet judar som flyttade till Osmanien efter
1492 och hur stor kommunitet som fanns inom sultanatet är svårt att sia om, men
man räknar att runt 60 000 judar flyttade till landet efter det ödesdigra året
1492 och att antalet judar vid slutet av 1500-talet låg någonstans emellan 50
000-150 000, där man antagligen skall lägga störst vikt vid det senare talet,
vilket även gör imperiets judeantal till en av de största judekoncentrationerna
i Europa. Vid antalsberäkningen skall även tilläggas att det låg i judarnas
intressen att beräkna sitt eget antal så lågt som möjligt, då
skatteupptagningen som las på judarna var anpassad utefter hur många judarna
var och ju fler judar desto mer skatter.
Iberojudarna
skapade sig i alla fall en hegemonisk ställning i det Osmanska riket gentemot
de andra judebefolkningarna som allteftersom tiden gick inkorporerades i den
judeospanjolska kulturen och språket, iberojudarna själva höll sig oftast inom
gruppen och lärde sig bara sällan turkiska. Det var inte bara deras antal som
låg till grund för detta, hvilket man vet då judeohellenerna var i majoritet på
ett flertal, om inte de flesta, ställen, utan det var snarare så att de fick
övertaget både inom kultur såsom ekonomi genom att de hade väldigt många aktiva
rabbier och långtgående internationella kontakter vilket gav ett sådant
resultat. Toleransen i Osmanien lade osså grunden till att ett djupare tänkande
kunde tas vid både inom filosofiska, men främst religiösa, spörsmål och en del
akademier skapades. Flertalet tänkare tog med sig sina privata bibliotek från
Iberiska halvön, och det är givetvis även delvis på grund utav detta som en hel
del litteratur finns skrivet på detta udda kastiljanska språk, även om givetvis
en stor del av skrifterna hade hebreiskan som huvudmål.
Redan 1493
skapades det första hebräiska tryckeriet i Fstanbul och det var dessutom det första tryckeriet överhuvudtaget i det
Ottomanska riket. Man skrev ehuru främst på hebreiska, men 1510 trycktes en bok
i Fstanbul som klart definieras som judeospansk,
den är titulerad Dinim de Shekita y Bedika handlandes bl.a. om rituell
slakt. Moseböckerna översattes 1547 och transkriberades 1553 till latinsk
skrift varvid målgruppen rejudiserade marraner kunde nås. Böcker om etik och
Kostantinopel åtföljde, men den stora massan av ladinsk litteratur kom inte
förrän under 1700-talet och sedan framöver till 1930-talet, bl.a. finns Molière
och Shakespeare översatta.
Termen
‘ladino’ härrör förresten från dessa tryckta medium där man oftast på
titelsidan redan identifierade boken som enladinar, hvilket betydde att
man översatt oftast en sakral hebreisk skrift till latin, d.v.s. deras form av
kastiljanska. Senare tiders böcker definierade således språket som boken var
skriven på som ladino, men utan att egentligen ha översatt innehållet
från hebreiska.
Tiderna
ändrades ehuru i och med det osmanska sultanatets fall och det moderna Turkiets
nationella skapelse som gjorde allt som stod i statens makt för att turkifiera
landet och dess befolkning. Värst drabbades givetvis armenierna som bragts om
livet, kurderna har fått genomleva decennier av förtryck emedans grekerna blev
förvisade, detta satte även till stor del stopp för judeohellenerna. 1927
beräknas det dock ha funnits runt 82 000 judar i Turkiet varav de flesta var
boende i Istanbul, Izmir og Edirne, men de fick ständeligen genomleva både
ekonomiskt, politiskt och kulturellt förtryck och etatistiska enhetssträvanden.
Bl.a. begärde man fr.o.m. 1915 att alla skolor, d.v.s. även privata, skulle
lära ut det turkiska språket och att historia och geografi skulle undervisas på
turkiska av turkar, d.v.s. muslimska turkar, och ett decennium senare pålades
alla judiska grundskolor att nyttja turkiska som undervisningsspråk. Under
1930-talat kampanjerades det häftigt att det enda legitima språket i Turkiet
var turkiska och man såg judarna som gäster i landet och att de som gäster
skulle visa respekt och därmed assimilera sig oavkortat. De sekulära propåerna
som den nya turkiska staten framlade undergrävde även själva raison d’être för
de judiska skolorna och det hebreiska språkets utlärning och under 1950-talet
försvann de sista judiska elementen inom skolväsendet och turkofonin spred sig
inom judeenheten. Förtrycket berörde givetvis inte endast skolväsendet utan
hela statsväsendet och hela det resterande samhället, t.ex. så avskedades alla
icke-muslimska statstjänstemänn 1923-24 i denna konfessionslösa stat och 1934
förbjöds sådana personer som ej hade turkiska som modersmål att formera en
grupp och de fick heller ej överstiga 10 % någon gång någonstans. Antisemitiska
ställningstaganden spred sig bland den turkiska befolkningen, och en del av
agitatorerna var klart influerade från nationalsocialistiskt håll, ett antal pogromer
skedde i olika städer i främst östra Thrakien.
I Turkiet så
är det idag högst 8000 som talar ladino, men antalet turkisktalande judar är
antagligen långt fler och emellan 18-26 000 definieras ofta som judar, som
främst bebor Fstanbul/Thrakien. Hela 80 % av turkjudarna
bor i Fstanbul som är högsäte för Hakham Bashi,
chefsrabbin, ytterligare 10 % bor i Izmir, emedans resten är fördelade över
landet. 95 % av de turkiska judarna beräknas vara sefarder.
En
månadstidning på ladino utges i Fstanbul,
men de främsta prenumeranterna är dock universitetsbibliotek i USA och Israel.
Spanjolskan har ju funnits i skrift åtminstone sedan 1510 och en rik litteratur
finns på språket, men dagens skriftliga produktion vittnar snarare om att
musten runnit igenom Bosporen för att aldrig mera återkomma. Någon regelrätt
förföljelse skedde inte mot judarna under det andra europakriget under
nittonhundratalet men en ekonomisk diskriminering togs vid, hvilket lett till
att de allra flesta flyttat därifrån, t.ex. emellan 1948 och 1955 emigrerade 37
000 turkiska judar till Israel och åren före detta hade ytterligare några
tiotusental judar valt att emigrera till det heliga landet.
Av
ladinotalare i övriga världen så räknar man att det finns några stycken i
Hellas, några rester i Balkan och en del i Marocko och cirka 100 000 i Israel,
hvilka dock assimileras i snabb takt i den grad äldre generationer dör bort och
nya hebreiska kommer vid, även om det fortfarande finns några judeokastiljanska
enklaver i Israel. Även om så är fallet så kan man räkna med att de runt 20 000
sefarder som finns i Turkiet utgör den största sefardiska enklaven från den
gamla iberojudiska kulturen och man får hoppas att ansträngningar görs så att
detta iberoromanska språk kan fortleva inom Turkiets gränser, för i det
förlovade landet går språket alltsomoftast förlorat på grund utav den
hebräiseringsprocess som försegås där.
Innan vi
lämnar ladinotalarna så kan man nämna att det även finns ett annat romanskt
tungomål i liv i Turkiet, det till det östromerskt tillhöriga aromuniska
talas av ett okänt antal människor i Turkiet, och för övrigt även nere i
Libanon. Ett av Balkans glömda språk.
Jiddisch
Förutöver
detta romanskjudiska språk så tog även Turkiet emot judiska intellektuella från
Tyskland under 1930-talet, hvilka således ökade på språkbefintligheten i
Turkiet med det -germansk-västgermansk-högtyska språket jiddisch.
Faktumet att Turkiet mottog några få judar från Nazitysklands härjningar har
föga med solidaritet att göra, utan de man gav inresetillstånd var snarare
sådana som man fann nyttiga att få in i landet, d.v.s. intellektuella, läkare
samt forskare, emedans flyktingar nekades inresa och ibland även bortmotades
vid gränsen. Inte helt olikt som vissa länder gör idag när man hävdar att man
tar emot flyktingar.
Man tillät
dock strax över 13 000 judar att nyttja Turkiet som transitland för immigration
till Palestina under krigsåren, hvilket inte bör förglömmas.
Ashkenaziska
judar fanns även tidigare inom landets gränser, speciellt när det Osmanska
imperiet var i funktion, men dessa assimilerades alltsomoftast in i det
judeoiberiska judesamhället, detta är för övrigt även fallet med de tillikt
italoromanska judeovenezianska samhällena som skapats i Fstanbul och i andra handelscentra på Balkan
och i Mindre Asien.
Romersk-Byzantiska
judeohellener
Det fanns
även en äldre judisk befolkning innan dess, denna härstammade ifrån det
Romerska riket, men kvarblev under det Byzantiska riket hvilket ju hade en
större geografisk spridning än vad dagens Turkiet har, även denna befolkning
kan av liturgiska skäl ingå i den sefardiska benämning som ovan påpekades. Man
räknar ofta med att de områden som låg under Bysans efter den arabiska
erövringen var uppe i ett antal av omkring 100 000 och de stora judecentrerna
låg i Frygien i de centralare delarna av Anatolien, i princip alla städer som
låg längs Mindre Asiens medelhavskust och i Konstantinopel och givetvis i de
grekiska städerna och på t.ex. Rhodos och Cypern innehavde judiska befolkningselement.
Det legala
skyddet av judarna som man ärvde från Romarriket fortblev även åtminstone till
en början, men under 600-talet och framåt så fick de byzantiska judarna lida
pin för allt möjligt och en större hysteri mot dem började med att Heraklius fått
för sig att Jerusalems judar hjälpt perserna och när Jerusalem åter var i
Bysans händer 630 så utvisades alla judar, exklusive de som mördades, och två
år senare så avkrävde han att alla Bysans judar skulle konvertera. Några
tidigare antijudiska händelser åtfinns dock även i historien, t.ex. 547 så
massakrerades judar och samariter vid Caesarea, 592 utvisades judarna från
Antioch och flera förföljelser skedde i andra syriska städer och spred sig även
upp till Mindre Asien. Det nya med händelserna kring 630 var att judarnas
formella status för första gången beskärdes, alla skulle konverteras så att
inga judar mera skulu finnas. Lyckligtvis gjordes bara sporadiska försök att
implementera politiken och det judiska samhället i Konstantinopel påverkades så
vitt man vet inte särledes.
När
Konstantinopel övergick till att folkligt heta Fstanbul så påbörjades en mer judetolerant policy, då det numera var
muslimer som styrde riket. En hel del av judarna, men även en hel del muslimer,
blev ack tvångsflyttade till huvudstaden i syfte att repopularisera staden
efter att en ett stort antal greker lämnat staden efter turkarnas övertagelse.
Väl i staden så togs dock judarna väl omhand och de blev ofta viktiga
spelbrickor inom den statliga administrationen, inte minst inom
skattemyndigheten.
Den mot
judarna välvilliga policyn gjorde även så att man uppmuntrade iberojudisk
invandring som ovan förtäljdes, hvilket i förlängningen innebar att spanjakerna
blev i sådant antal att judeohellenerna befann sig i minoritetsposition, inte
endast inom hela samhället utan även inom det judiska subsamhället.
Judeokastiliseringen skedde gradvis men slutade med total integrering, förutom
för vissa få isolata judeohellenska centra såsom Ioannina i Epirus, Arta och
Korfu som ju låg utanför imperiet. Den judeohellenska integrationen i Fstanbul kan dock ej förklaras med ladinsk
majoritet, då de inte ens 1623 innehade en sådan position utan snarare med
ladinsk hegemonitet, hvilken grundades på att iberojudarna hade långtgående
internationella kontakter, hvilket ledde till att karriärsvägarna inom handeln
utestängde i många fall många andra grupper samtidigt som dessa iberiska
sefarder hade långt flera rabbier som givetvis var aktiva kulturbärare och
spridare. De karaiter som fanns i riket påverkades ej nämnvärt av denna
hegemonimakt.
De allra
flesta av Byzantiums judar, åtminstone de i Mindre Asien, talade ett judeo-hellenskt
språk som även kallas yevaniska, språket ligger inte så långt bort från
vanlig grekiska. Den långsiktiga assimileringen har lett till att de något
tiotal yevanerna som är i livet idag lever i Israel eller USA, och där
assimileras de snabbt.
Judeohellenerna, som även går under namnet romanioter,
tenderade att följa Talmud jerushalmi istället för den babyloniska, samt
utvecklade sin egna Minhag. 1600-talets Sabbatai Zevi härstammade från
romanioterna i Patras men skapade i Smyrna den sabbateanska rörelsen, ofta i
Turkiet benämnd dönmeh, där Zevi utnämns som Messias och rörelsen
fortlever än idag och tros ha flera hundratusen undergroundföljare i Turkiet,
samt främst i Kalifornien, ofta nämns dessa som kryptojudar men erkänns inte
utav judiska auktoriteter som judiska.
En spillra av
en av världens äldsta kvarvarande exodus.
~
