Ladino, jiddisch och byzantojudar - Judarnas historia och fördelning i Turkiet

Det geografiska området som utgör dagens Turkiet har innehaft judiska befolkningselement sedan romersk tid, och genom och från denna tid har man hunnit med olika judiska befolkningselement med olika bakgrund och språk.

Ladino

När man idag talar om judar i Turkiet så är det främst ladinerna man avser, som talar ladino, eller dzhudezmiska, som ju är ett -iberoromanskt språk utvecklat ur medeltida kastilianska. Sefarderna förvisades från Spanien 1492 och fick en fristad i Turkiet. Dessa sefarder finns förutöver i Turkiet även historiskt i Sarajevo, Hellas, Nordafrika, Frankrike, Italien samt Bulgarien och när det gäller de östmedelhavska och balkanska områdena så kan de sägas vara en kvarleva efter det Osmanska riket - i alla dessa länder finns det ytterst få kvar i livet där många försvunnit antingen genom andra europakriget under 1900-talet eller genom migration till Israel där en aktiv hebreisk homogenisering är i skeende.

En mer vid syn på begreppet sefarder inkluderar i princip alla judar som bor i de romanska länderna och i Nordafrika, på Balkan, i Mellanöstern och i Fjärran östern, exklusive de som är jiddischtalande. I Hellas fanns det i Saloniki omkring 60 000 sefarder före kriget hvilka dock deporterades eller massakrerades av de nazistiska bödlarna, 86 % av judarna i Grekland fick sätta livet till, även i Sarajevo fanns en livaktig sefardisk koloni före inbördeskriget där.

Språket ladino är snart borta, men de sefarder som tagit sig till USA, främst New York, och Israel har gjort så att grupperingen är livaktig och man beräknade 1984 att världsjudenomen till 20 % bestod av sefarder, i just Israel är de dessutom i majoritet, hvilket till stora delar har sin grund i den massiva judiska invandring som skett från Mellanöstern och Nordafrika. Grupperingen sefarder skall ehuru ej sammanblandas med språket ladino, då till exempel sefardiska judar från Iran inte alls talar ladino utan snarare judeopersiska.

Det finns de som menar att denna judeokastilianska egentligen är judeoarabiska, eller yahudiska som det också benämns, eller judeoberbiska, som relexifierats så att det ser ut som om språket har sitt ursprung i den romanska gruppen, men språket har sin egentliga hemvist i Nordafrika. Man menar då att språket inte kastilianiserats förrän precis före 1492 och att kastiliseringen dessutom fortsatt även efter immigrationen till bl.a. östra Medelhavsområdet. En  relexifiering innebär ju att lexikalia utbytts emedans fonologi och grammatik i det mesta bibehålls. Man menar att de sefardiska judarna härstammar från arabisk- och berberspråkiga judar som invandrat samtidigt som den islamska expansionen skedde i området under 700-talet, plus konvertiter och redan på halvön befintliga judiska element som inkorporerats. En romanisering skall enligt tesen tagits vid under 1000-talet, judeoberbiskan anses här dessutom redan vara arabiserad, och sedan ha fortsatt intill 1500-talet då språket tappat det mesta av sin arabiska karaktär. Teorin ter sig dock sannolik om man lägger in att spanjolskan utvecklades allt mer bort från övrig kastiljanska efter att den inträtt i det Osmanska väldet, detta p.g.a. att språken där isolerades från direkta kontakter med den iberiska halvön och istället fick in en del från hebreiska, italienska, grekiska och under främst 1800-talet moderna ord från franskan, och sedan givetvis även en del från turkiskan emedans man bibehållit en del arkaiska iberiska element som gått förlorat i modersmålet. Detta motsäger naturligtvis tesen om att iberoromanskan kastiliserats än mer efter flykten från Spanien.

Iberoromanska judar kom först till de ottomanska områdena efter de spanska massakrarna 1391, de åtföljdes sedan av franska judar som invandrade till området efter att de blivit utslängda från Frankrike 1394, efternamn som ‘Zarfati’ och ‘Fransez’ är resultat av detta. De ottomanska områdena har sedan även påfyllts av judar från Bayern, från Östeuropa och från Italien, men de flesta av dessa har kommit till Balkan och inte till det geografiska område som vi idag anser vara Turkiet. Framtills 1492 bestod judeenheten i dagens Turkiet främst av hellenisktalande judar och, i Sydanatolien, judeoaraber. Sultanatet hade 1492 endast positiva erfarenheter av judisk närvaro och hade under åratal nyttjat judeohellener i Istanbul och annorstädes för skatteupptagning och annan offentlig administration, dessutom var de duktiga på handel och affärer hvilket gynnade samhället som helhet och med grund i detta är det inte svårbegripligt att sultanen direkt uppmanade judar att flytta till hans rike efter att han fått vetskap om de spanska barbariska judeförföljelserna.

Invandringen utav iberojudarna gick i princip i trenne förlängda invandringsvågor, den första kom således efter massakrarna 1391, emedans den andra påstartades 1492 med Spaniens utvisning av judar vilket påbörjade en invandring till Osmanska riket, men ofta med en fördröjning på några år då en hel del gjorde olika mellanstopp i olika länder, speciellt i Italien; den tredje invandringsvågen startade efter Portugals antijudiska politik 1497 varvid en hel del så kallade marraner ankom till Turkiet och övriga områden under osmansk domvärjo. Denna invandringsvåg var än längre pågående och fortsatte framtills 1600-talet, ofta med omvägar i andra länder, t.ex. Nederländerna.

Det viktigaste judiska centrat i det Ottomanska riket var ehuru ej inom dagens turkiska gränser utan i Salonika som inte bara var ett av Osmaniens viktigaste judecentra, utan även ett av världens främsta. Judarna spred sig naturligtvis ut över hela det Ottomanska riket och Sarajevo, Belgrad, Sofia, Valona, Skopje, Bitola, Ragusa och Split är bara några av Balkans städer som i princip fick sina judesamhällen från detta håll och även Gaza och Jerusalem fick en del inflyttningar via osmanerna. Antalet judar som flyttade till Osmanien efter 1492 och hur stor kommunitet som fanns inom sultanatet är svårt att sia om, men man räknar att runt 60 000 judar flyttade till landet efter det ödesdigra året 1492 och att antalet judar vid slutet av 1500-talet låg någonstans emellan 50 000-150 000, där man antagligen skall lägga störst vikt vid det senare talet, vilket även gör imperiets judeantal till en av de största judekoncentrationerna i Europa. Vid antalsberäkningen skall även tilläggas att det låg i judarnas intressen att beräkna sitt eget antal så lågt som möjligt, då skatteupptagningen som las på judarna var anpassad utefter hur många judarna var och ju fler judar desto mer skatter.

Iberojudarna skapade sig i alla fall en hegemonisk ställning i det Osmanska riket gentemot de andra judebefolkningarna som allteftersom tiden gick inkorporerades i den judeospanjolska kulturen och språket, iberojudarna själva höll sig oftast inom gruppen och lärde sig bara sällan turkiska. Det var inte bara deras antal som låg till grund för detta, hvilket man vet då judeohellenerna var i majoritet på ett flertal, om inte de flesta, ställen, utan det var snarare så att de fick övertaget både inom kultur såsom ekonomi genom att de hade väldigt många aktiva rabbier och långtgående internationella kontakter vilket gav ett sådant resultat. Toleransen i Osmanien lade osså grunden till att ett djupare tänkande kunde tas vid både inom filosofiska, men främst religiösa, spörsmål och en del akademier skapades. Flertalet tänkare tog med sig sina privata bibliotek från Iberiska halvön, och det är givetvis även delvis på grund utav detta som en hel del litteratur finns skrivet på detta udda kastiljanska språk, även om givetvis en stor del av skrifterna hade hebreiskan som huvudmål.

Redan 1493 skapades det första hebräiska tryckeriet i Fstanbul och det var dessutom det första tryckeriet överhuvudtaget i det Ottomanska riket. Man skrev ehuru främst på hebreiska, men 1510 trycktes en bok i Fstanbul som klart definieras som judeospansk, den är titulerad Dinim de Shekita y Bedika handlandes bl.a. om rituell slakt. Moseböckerna översattes 1547 och transkriberades 1553 till latinsk skrift varvid målgruppen rejudiserade marraner kunde nås. Böcker om etik och Kostantinopel åtföljde, men den stora massan av ladinsk litteratur kom inte förrän under 1700-talet och sedan framöver till 1930-talet, bl.a. finns Molière och Shakespeare översatta.

Termen ‘ladino’ härrör förresten från dessa tryckta medium där man oftast på titelsidan redan identifierade boken som enladinar, hvilket betydde att man översatt oftast en sakral hebreisk skrift till latin, d.v.s. deras form av kastiljanska. Senare tiders böcker definierade således språket som boken var skriven på som ladino, men utan att egentligen ha översatt innehållet från hebreiska.

Tiderna ändrades ehuru i och med det osmanska sultanatets fall och det moderna Turkiets nationella skapelse som gjorde allt som stod i statens makt för att turkifiera landet och dess befolkning. Värst drabbades givetvis armenierna som bragts om livet, kurderna har fått genomleva decennier av förtryck emedans grekerna blev förvisade, detta satte även till stor del stopp för judeohellenerna. 1927 beräknas det dock ha funnits runt 82 000 judar i Turkiet varav de flesta var boende i Istanbul, Izmir og Edirne, men de fick ständeligen genomleva både ekonomiskt, politiskt och kulturellt förtryck och etatistiska enhetssträvanden. Bl.a. begärde man fr.o.m. 1915 att alla skolor, d.v.s. även privata, skulle lära ut det turkiska språket och att historia och geografi skulle undervisas på turkiska av turkar, d.v.s. muslimska turkar, och ett decennium senare pålades alla judiska grundskolor att nyttja turkiska som undervisningsspråk. Under 1930-talat kampanjerades det häftigt att det enda legitima språket i Turkiet var turkiska och man såg judarna som gäster i landet och att de som gäster skulle visa respekt och därmed assimilera sig oavkortat. De sekulära propåerna som den nya turkiska staten framlade undergrävde även själva raison d’être för de judiska skolorna och det hebreiska språkets utlärning och under 1950-talet försvann de sista judiska elementen inom skolväsendet och turkofonin spred sig inom judeenheten. Förtrycket berörde givetvis inte endast skolväsendet utan hela statsväsendet och hela det resterande samhället, t.ex. så avskedades alla icke-muslimska statstjänstemänn 1923-24 i denna konfessionslösa stat och 1934 förbjöds sådana personer som ej hade turkiska som modersmål att formera en grupp och de fick heller ej överstiga 10 % någon gång någonstans. Antisemitiska ställningstaganden spred sig bland den turkiska befolkningen, och en del av agitatorerna var klart influerade från nationalsocialistiskt håll, ett antal pogromer skedde i olika städer i främst östra Thrakien.

I Turkiet så är det idag högst 8000 som talar ladino, men antalet turkisktalande judar är antagligen långt fler och emellan 18-26 000 definieras ofta som judar, som främst bebor Fstanbul/Thrakien. Hela 80 % av turkjudarna bor i Fstanbul som är högsäte för Hakham Bashi, chefsrabbin, ytterligare 10 % bor i Izmir, emedans resten är fördelade över landet. 95 % av de turkiska judarna beräknas vara sefarder.

En månadstidning på ladino utges i Fstanbul, men de främsta prenumeranterna är dock universitetsbibliotek i USA och Israel. Spanjolskan har ju funnits i skrift åtminstone sedan 1510 och en rik litteratur finns på språket, men dagens skriftliga produktion vittnar snarare om att musten runnit igenom Bosporen för att aldrig mera återkomma. Någon regelrätt förföljelse skedde inte mot judarna under det andra europakriget under nittonhundratalet men en ekonomisk diskriminering togs vid, hvilket lett till att de allra flesta flyttat därifrån, t.ex. emellan 1948 och 1955 emigrerade 37 000 turkiska judar till Israel och åren före detta hade ytterligare några tiotusental judar valt att emigrera till det heliga landet.

Av ladinotalare i övriga världen så räknar man att det finns några stycken i Hellas, några rester i Balkan och en del i Marocko och cirka 100 000 i Israel, hvilka dock assimileras i snabb takt i den grad äldre generationer dör bort och nya hebreiska kommer vid, även om det fortfarande finns några judeokastiljanska enklaver i Israel. Även om så är fallet så kan man räkna med att de runt 20 000 sefarder som finns i Turkiet utgör den största sefardiska enklaven från den gamla iberojudiska kulturen och man får hoppas att ansträngningar görs så att detta iberoromanska språk kan fortleva inom Turkiets gränser, för i det förlovade landet går språket alltsomoftast förlorat på grund utav den hebräiseringsprocess som försegås där.

Innan vi lämnar ladinotalarna så kan man nämna att det även finns ett annat romanskt tungomål i liv i Turkiet, det till det östromerskt tillhöriga aromuniska talas av ett okänt antal människor i Turkiet, och för övrigt även nere i Libanon. Ett av Balkans glömda språk.

Jiddisch

Förutöver detta romanskjudiska språk så tog även Turkiet emot judiska intellektuella från Tyskland under 1930-talet, hvilka således ökade på språkbefintligheten i Turkiet med det -germansk-västgermansk-högtyska språket jiddisch. Faktumet att Turkiet mottog några få judar från Nazitysklands härjningar har föga med solidaritet att göra, utan de man gav inresetillstånd var snarare sådana som man fann nyttiga att få in i landet, d.v.s. intellektuella, läkare samt forskare, emedans flyktingar nekades inresa och ibland även bortmotades vid gränsen. Inte helt olikt som vissa länder gör idag när man hävdar att man tar emot flyktingar.

Man tillät dock strax över 13 000 judar att nyttja Turkiet som transitland för immigration till Palestina under krigsåren, hvilket inte bör förglömmas.

Ashkenaziska judar fanns även tidigare inom landets gränser, speciellt när det Osmanska imperiet var i funktion, men dessa assimilerades alltsomoftast in i det judeoiberiska judesamhället, detta är för övrigt även fallet med de tillikt italoromanska judeovenezianska samhällena som skapats i Fstanbul och i andra handelscentra på Balkan och i Mindre Asien.

Romersk-Byzantiska judeohellener

Det fanns även en äldre judisk befolkning innan dess, denna härstammade ifrån det Romerska riket, men kvarblev under det Byzantiska riket hvilket ju hade en större geografisk spridning än vad dagens Turkiet har, även denna befolkning kan av liturgiska skäl ingå i den sefardiska benämning som ovan påpekades. Man räknar ofta med att de områden som låg under Bysans efter den arabiska erövringen var uppe i ett antal av omkring 100 000 och de stora judecentrerna låg i Frygien i de centralare delarna av Anatolien, i princip alla städer som låg längs Mindre Asiens medelhavskust och i Konstantinopel och givetvis i de grekiska städerna och på t.ex. Rhodos och Cypern innehavde judiska befolkningselement.

Det legala skyddet av judarna som man ärvde från Romarriket fortblev även åtminstone till en början, men under 600-talet och framåt så fick de byzantiska judarna lida pin för allt möjligt och en större hysteri mot dem började med att Heraklius fått för sig att Jerusalems judar hjälpt perserna och när Jerusalem åter var i Bysans händer 630 så utvisades alla judar, exklusive de som mördades, och två år senare så avkrävde han att alla Bysans judar skulle konvertera. Några tidigare antijudiska händelser åtfinns dock även i historien, t.ex. 547 så massakrerades judar och samariter vid Caesarea, 592 utvisades judarna från Antioch och flera förföljelser skedde i andra syriska städer och spred sig även upp till Mindre Asien. Det nya med händelserna kring 630 var att judarnas formella status för första gången beskärdes, alla skulle konverteras så att inga judar mera skulu finnas. Lyckligtvis gjordes bara sporadiska försök att implementera politiken och det judiska samhället i Konstantinopel påverkades så vitt man vet inte särledes.

När Konstantinopel övergick till att folkligt heta Fstanbul så påbörjades en mer judetolerant policy, då det numera var muslimer som styrde riket. En hel del av judarna, men även en hel del muslimer, blev ack tvångsflyttade till huvudstaden i syfte att repopularisera staden efter att en ett stort antal greker lämnat staden efter turkarnas övertagelse. Väl i staden så togs dock judarna väl omhand och de blev ofta viktiga spelbrickor inom den statliga administrationen, inte minst inom skattemyndigheten.

Den mot judarna välvilliga policyn gjorde även så att man uppmuntrade iberojudisk invandring som ovan förtäljdes, hvilket i förlängningen innebar att spanjakerna blev i sådant antal att judeohellenerna befann sig i minoritetsposition, inte endast inom hela samhället utan även inom det judiska subsamhället. Judeokastiliseringen skedde gradvis men slutade med total integrering, förutom för vissa få isolata judeohellenska centra såsom Ioannina i Epirus, Arta och Korfu som ju låg utanför imperiet. Den judeohellenska integrationen i Fstanbul kan dock ej förklaras med ladinsk majoritet, då de inte ens 1623 innehade en sådan position utan snarare med ladinsk hegemonitet, hvilken grundades på att iberojudarna hade långtgående internationella kontakter, hvilket ledde till att karriärsvägarna inom handeln utestängde i många fall många andra grupper samtidigt som dessa iberiska sefarder hade långt flera rabbier som givetvis var aktiva kulturbärare och spridare. De karaiter som fanns i riket påverkades ej nämnvärt av denna hegemonimakt.

De allra flesta av Byzantiums judar, åtminstone de i Mindre Asien, talade ett judeo-hellenskt språk som även kallas yevaniska, språket ligger inte så långt bort från vanlig grekiska. Den långsiktiga assimileringen har lett till att de något tiotal yevanerna som är i livet idag lever i Israel eller USA, och där assimileras de snabbt.

Judeohellenerna, som även går under namnet romanioter, tenderade att följa Talmud jerushalmi istället för den babyloniska, samt utvecklade sin egna Minhag. 1600-talets Sabbatai Zevi härstammade från romanioterna i Patras men skapade i Smyrna den sabbateanska rörelsen, ofta i Turkiet benämnd dönmeh, där Zevi utnämns som Messias och rörelsen fortlever än idag och tros ha flera hundratusen undergroundföljare i Turkiet, samt främst i Kalifornien, ofta nämns dessa som kryptojudar men erkänns inte utav judiska auktoriteter som judiska.

En spillra av en av världens äldsta kvarvarande exodus.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål